Det var en stormig julafton 1872- i alla fall enligt Evert Taube. Jag, likt många i Bohuslän, har hört legenden om Blue Bird. Hur sann är historien?

Vinden piskar upp saltskum ur de höga vågorna. Skeppen utanför Bohusläns kust kämpar mot snöstormen för att hinna fram med sina varor. Det är julafton. Snö och vind piskar i luften och sjöfararna har långt till julfrid. Skeppet Blue Bird tvingas "svikta stumparna", de revar undermärrseglen längst ner på masterna. Nu kan de inte göra mer. Vågorna kastar runt skeppet. Besättningsmännen kramar relingen och tåg medan riggen isas ner allt mer. Rorsman kämpar för att hålla kurs, men det är inte mycket han kan göra när vinden tar tag i sidorna och slungar ner skutan åt lä. I krängningarna får även han klamra sig fast. Med fasa ser männen ombord hur Hållö fyr kommer allt närmare, tillsammans med det vita skum-pelarna som står runt hällarna.

Medan den isande sjön sköljer över däck surras Karl Stranne vid rors. Han ser Smögen, där han är uppvuxen och lärt sig segla, komma allt närmare. Karl gör allt han kan för att styra upp skutan mot vind, men när vågornas kraft kastar ner fören åt lä och de snöfyllda vindbyarna kastar ner masterna mot den mörka vattenytan. Desto närmare lamporna vid Smögens alla julfirande hus kommer, dessto högre blir sjön. Skeppet är dömt.

Men Karl ser något genom den piskande snöyran. En roddbåt kämpar mot stormen ut mot briggen. Det måste vara hans far. Hans rop bärs av vind och hopp över däck- "Hjälpen kommer, far räddar oss". Skeppet kommer att krossas mot granit hällarna, men besättningsmännen kan fortfarande räddas. Briggen närmar sig undervattensklipporna fort. Båten smäller i och det iskalla vattnet väller in. Besättningen kastar sig överbord och räddas ur vågorna av Stranne den äldre. När de vänder sig om är Blue Bird borta. Snön och saltvatten står i ett vitt moln där den sista av masterna försvann ner i djupet.

Hemma hos Stranne värmer sig besättningen runt brasan. Stugan är julpyntad, men friden är långt bort. Skärrade sitter de erfarna sjömännen och huttrar med var sitt glas. Strannes far frågar efter namnet på den förlista briggen. Kaptenen svarar tyst. "Blue Bird av Hull? Men min son, min son Karl. Han seglade med er!" En fasansfull tystnad lägger sig över rummet. Bara vindens tjut hörs på ett långt tag. Kaptenen ser Stranne i ögonen. "Din son stod surrad vid rodret, han glömdes ombord."

Så slutar Evert Taubes berättelse. Han har själv påstått att den är baserad på en fasansfull verklig händelse. När journalisterna Anna Froster och Martin Schibbye reder ut historien 2018 (blankspot.se) inser det att det finns många verkliga element, men att de är från olika tidpunkter. Taubes dramatik tror journalisterna grundar sig i en annan händelse. Flera år innan balladen skrevs, när Taube var 16, drunknade hans storebror Fredrik Taube utanför Hållö fyr. Han rodde ut i tilltagande vind för att rädda sina fiskerev. Hans morbror, fyrvaktaren, tappade roddbåten ur sikte i de allt högre vågorna. 1872 var det däremot en mild julafton och inga båtar nödställdes enligt Generaltullstyrelsens riksarkiv. Vad de beträffar huvudpersonen Karl, levde han ett lugnt liv. Enligt hans släktingar, som fortfarande bor vid Smögen, befann han sig aldrig på havet. Han hade nämligen stumpfot. Briggen Blue Bird av Hull fick ett bra slut på sin segling längs Bohuslän. Året innan fick den bogseras vid Tryggö, men kunde sedan fortsätta sin resa mot Boston.

Berättelsen om tragedin vid Smögen för mer än 150 år sedan är alltså inte helt sann. Men Evert Taubes ballad är nog vacker för det (ni kan höra den nedan). I verkligheten var julaftonen 1872 lugn och fylld med julfrid. Så ser det ut att bli även i år.

Från oss alla, till er alla, en riktigt God Jul!

Text: Elisa Lindskog