Mikael Stamming har seglat i hela sitt liv, lika delar tur- som kappsegling. Han har även deltagit i seglingar som är lite mer utmanande som Fastnet Race och ARC:en. Han lade nyligen RORC Caribbean 600 till listan, som dessutom inkluderar 18 Gotland Runt och kappsegling i länder som Kanada, Thailand och Oman. Här delar han med sig av ett några år gammalt kappseglingsäventyr i Karibien: Heineken Regatta.

För några år sedan var vi ett större gäng svenskar som skulle segla Heineken Regatta i Karibien. Eftersom båten var 55-fot, fanns förutom skepparen, ytterligare en person ombord från ett större segelloft, som skulle hålla fart i båten och ”piska oss amatörer” till stordåd.

Skepparen Fredrik är en utmärkt ”tusenkonstnär”, som på ett ARC verkligen bevisat sin kunskap. Genom att han dök flera gånger kunde han ”fixa” ett roder som hade tappat mer än halva sin yta, mitt ute på Atlanten. En bedrift som jag klassar som beundransvärd. Kanske till och med heroisk.

Så vi, som kom inflygande från kalla Sverige, kände oss varmt mottagna och verkligen i trygga händer. Vi skulle ju ”bara” under Fredrik och segelmakarens ledning segla banseglingar och en distanssegling runt St Marteen under en knapp vecka. Det är ju så Heineken Regatta är upplagd, som en skön och kul regatta.

Dagen det var dags för distansseglingen blåste det kanske 8-10 m/s. Det blev så att vi kryssade upp efter öns västra strand för att på den norra sidan få halvvind och så medvind utefter östra kusten. När det var dags för halvvinden hade vinden ökat. Det hade dessutom byggt upp en hel del sjö från Atlanten, som här ligger direkt på utan pardon. Själv hanterade jag storen och att släppa vagnen i byarna var inga problem, men att vagna upp den mellan byarna klarade jag inte själv. Det krävde så mycket styrka att jag fick ta hjälp av vår segelmakare. Han fick därmed ytterligare ett jobb, utöver att ansvara och hålla ”fart i lådan”.

Vågorna slog över båten och sittbrunnens durk blev allt blötare och halare. Så gick det som det gick när en by kom och båten lutade extra mycket. En båt med fem meter mellan skrovsidorna har säkert en sittbrunn som mäter tre meter i bredd och vår segelmakare gled ner i lä när båten krängde rejält. På den blöta teaken blev farten så hög att det såg ut som han åkte pulka ner för en isig backe med fötterna först. Så krossades gasreglaget till motorn i ”tusen bitar” på styrbordssidan, men segelmakarens fötter höll!

Vi fortsatte kappseglandet och det roliga i den här berättelsen började när racet var slut och vi åter skulle in i hamnen i Simpson Bay. Där finns en bro, Simpson Bay Bridge, som har en öppning efter ett visst schema. Bron är numera TV-känd efter att TV5 hade en serie om hur det är att segla över Atlanten med ”kändisar ombord” under ledning av Gurra Krantz. De avslutade seglatsen genom att just segla in när det är broöppning och Thomas Wassberg får sin livs första tatuering i hamnen.

Hur skulle vi kunna ta oss in bland hundra båtar i en trång farled där vi dessutom måste kunna parera en broöppning utan motor i motvind? Allt går om man har en Fredrik ombord! På baksidan av sittbrunnssargen fanns ”armar” som mekaniskt reglerade motorns växel och gas. Med hjälp av två snören, ett för växeln och ett för gasen, så skulle det gå att köra motorn. Men inte från sittbrunnen, men väl från det stuvfack som finns styrbord om sittbrunnen. Men det krävdes två frivilliga. Det blev min seglarvän Jörgen och jag som kröp ner i det djupa stuvfacket utan riktig durk. Till slut hittade vi hur vi skulle stå och hålla fast oss. Vi vill ju gärna ha huvudena i fria luften, så de stack upp men inget mer. Ingen klaustrofobi här inte!

Så ville Fredrik att vi provkörde långt bort ifrån bron. Det gick bra. Jörgen ansvarade för gasen och jag för växeln. Det fungerade. Med Fredrik vid ratten vågade vi oss därför in bland de andra båtarna, in i farleden och kunde passera broöppningen samt även förtöja med häcken mot bryggan. Fredriks lugna stämma gjorde att allt flöt på. Än i dag kan jag höra hans röst: framåt, neutral, back, mer gas, mindre gas, neutral och så vidare.

Övriga ombord tyckte att Jörgen och jag, båda med renrakade på huvudet, såg ut som Humle och Dumle där vi tittade upp ur stuvfacket. De var kända på den tiden ”Kapten Bäckdal” var lördagsunderhållning med sitt skafferi på STV i svartvitt. Jörgen och jag blev lite svarta av oljan från reglaget men vi kom ju trots allt tryggt i hamn. Nästa dag var det åter kappsegling, men det är en helt annan historia!