Erik Aanderaa förbereder sig för sin episka resa mot Grönland, del 2. 

I detta avsnitt går han igenom all nödvändig säkerhetsutrustning som skulle användas om olyckan var frame och han tvingades överge Tessie. Jan Mayen och Grönland är avlägsna platser utan utbredd räddningstjänst, vilket gör att en nödsituation kan dra ut på tiden då man väntar på assistans. Huvudfokus ligger på att hålla sig torr, varm och få i sig tillräckligt med vätska.

Jan Mayen är en 337 km² stor arktisk ö, tillhörande Norge, belägen 540 km nordöst om Island, på gränsen mellan Norska havet och Grönlandshavet. På ön, som till viss del består av en glaciär, ligger världens nordligaste aktiva vulkan, Beerenberg, som med sina 2277 meter över havet också är ett av Norges högsta berg.

Jan Mayen är en del av Norge, men tillhör inte något fylke eller kommun, och är inte ett biland och lyder inte under Svalbardtraktaten. Ön lyder direkt under staten, men man låter fylkesmannen (länsstyrelsen) i det norska länet Nordland fylke (och några andra myndigheter i Nordland såsom domstol) sköta administrationen utan att ön utgör en del av fylket.

Öns upptäckt
De första nedskrivna beläggen för kännedom om Jan Mayen är daterade till 500-talet, och därför är det troligt att ön var känd under vikingatiden. Henry Hudson återupptäckte ön år 1607 och döpte den till Hudson's Tutches. Efter detta observerades den flera gånger av sjömän och valfångare som gjorde anspråk på den eller ändrade namn på den. Valfångare från Kingston upon Hull i England kom till ön år 1611 och gav ön namnet Trinity Island, år 1612 kom den franske valfångaren Jean Vrolicq till ön och gav den namnet Île de Richelieu. 1614 gav den engelske kaptenen John Clarke ön namnet Isabella, samma år som ön fick sitt nuvarande namn. Joris Carolus gav ön namnet efter en av sina kaptener, Jan Jacobs May van Schellinkhout, som besökt ön tre år tidigare.

Valfångst
I början av 1600-talet etablerade nederländska valfångare flera valoljekokerier på ön, så att de skulle kunna utvinna olja från valspäcket. Som mest var 1000 män satta i arbete på ön under sommarmånaderna och flera mindre fästningar byggdes för att undvika plundring. I och med valfångsten omkring Jan Mayen utrotades nästan grönlandsvalen, och valfångsten avslutades mellan 1640 och 1650. Ön glömdes bort och besöktes av få skepp under de närmaste 230 åren.

Ny aktivitet
Efter valfångstperioden på 1600-talet förekom ingen aktivitet på ön förrän slutet av 1800-talet. En österrikisk-ungersk vetenskaplig expedition kartlade och utforskade ön mellan 1882 och 1883. Denna karta över Jan Mayen användes fram till 1950-talet.

I början av 1900-talet påbörjades fjällrävsjakt. Rävjakten avslutades i början av 1920-talet, då intensiv fångst hade lett till en stark nedgång av rävbeståndet. Av de första tretton fångststugorna står fortfarande fem kvar.

Den första meteorologiska stationen upprättades år 1921 av Hagbart Ekerold, och med undantag av vintern 1940-41 har det skett kontinuerliga meteorologiska observationer på Jan Mayen. Av den första stationen finns dock bara rester kvar.

Ön annekteras av Norge
Delar av ön upptogs av Norges meteorologiska institut år 1922, och hela ön 1926. Ön blev underlagd norsk suveränitet vid en kunglig resolution den 8 maj 1929 och blev en del av kungariket Norge den 27 februari 1930.